From where I am to where you are it is too far

*
*
*
*
*
*

Nina Kinert | Golden Rings

The Teenagers!

What a band! What a singer! What an audience!

We were like forty people going to the concert and most of them were... well, almost teenagers. It sure felt like being fifteen again - remember, when the point of going to a show was to jump as high and kick-ass and close to the stage as possible? The singer invited people up to the stage to dance and sing with the band which made that feeling stronger. And he lended the mike to the bewildered fans all the time to let them sing off-beat and false in front of the rest of us. Wow, I'm glad someone still dares to be that relaxed on stage these days. Very cute, and very French...

I must say it was a good show, although way too short.

Documentary heaven

The documentary section of the Oscars yesterday released the 15 films that, out of 89 on the original list, have made it to the shortlist for the prize. I only recognized a few of the titles but am excited that Burma VJ is on it (a film everybody should see, it's amazing!). I really hope this movie gets a nomination - and will win! - because of the media attention it would generate to the cause of democracy in Burma/Myanmar.



If I get a second wish, it would be Living In Emergency. I haven't seen this film but watching the trailer seems to have convinced me that it's an important enough documentary on the hardships and dangers of the work of Doctors Without Borders.

This means that at least two important documentary on international politics have made it to this shortlist, something I am very thankful for. I only wish Bananas!* was on it too but I guess the debacle with the lawsuit made it impossible for the jury to even consider it.

En regnig onsdag

Igår var en helvetesdag. I förrgår också. Men idag är en någorlunda bra dag. Jag kom upp klockan åtta, käkade en frukost på mindre än en timme (ibland tar det två men då brukar dan gå åt skogen), kom iväg till vårdcentralen. Väl där tog det bara en kvart och jag lyckades smila till mig sprutan i vänster arm istället för höger. När sjuksköterskan frågade om den tillfälliga nedtrappningen av medicinen gjort att jag fått fler krampanfall* tittade jag henne stadigt i ögonen och sa att jag inte käkade Lamotrigin för epilepsi utan för bipolär sjukdom. Sen var det inte så mycket mer med det tror jag.

På hemvägen regnade det storvilt så jag promenerade halva vägen under mitt paraply. Gillar verkligen smattret; ännu mer mot fönstret när man sitter inne. Då fattas det liksom bara en öppen spis och tända ljus och en filt för att världen ska vara härlig.

Jag har gjort ett första utkast till en Powerpoint-presentation och mejlat det till min grupparbetskollega. Och så har jag börjat skriva på de små uppgifter jag måste göra för att kunna få ut de där sista 1,5 högskolepoängen till examen (förutom uppsatsen då...). Men sen tappade jag koncentrationen. Tror att jag ska gå och se nån film istället; det får man göra när man lyckats rädda en dag som jag ändå gjort nu.

På det stora hela mår jag rätt bra idag.


*Lamotrigin är ett antiepileptika från början men används nu också som stämningshöjande medicin.

Åh Gud (Be careful what you wish for)

Så passande att jag i mitt senaste inlägg skrev om att jag oftast vet vad som framkallar ångest för mig men att jag ändå inte kan låta bli att gå den vägen. För nu ikväll har jag gått stigarnas stig, gjort kardinalfelet av kardinalfel: jag stalkade på Facebook och fick reda på mkt mer än jag ville. Och jag kan knappt andas. Jag kan inte tänka. Jag vill gå till badrummet och skära handlederna av mig.

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara jag, jag orkar inte veta att det här är mitt liv och att det inte blir bättre. Och jag önskar att jag fick skrika ut vad det handlar om men jag kan inte, jag kan inte berätta för någon och det gör det hela så mycket värre.

Det här skulle vara den bästa helgen. Min lyxhelg i Stockholm med några av de finaste människorna jag vet. Och så slutar det så här. Varför varför varför??

Hur ska jag orka ta mig hem imorgon? Sitta på ett tåg i fem timmar och innan dess sitta ensam hemma i I:s lägenhet fram till klockan elva. Jag kommer kvävas av min ångest bokstavligt talat.

Hur ska jag orka bry mig om mitt liv? Vad spelar det för roll om jag får jobb på Amnesty? Jag kan inte känna nåt annat än panik och smärta just nu. Jag vet ju att jag älskar Kristoffer mer än nåt annat och det är därför jag måste leva men jag orkar inte med allt det andra.

Och på nåt sätt blir det också så mycket värre att nån läser det här för då kommer ni höra av er och vid det laget så har jag antingen redan glömt det hela (hoppas hoppas...) eller så har jag krisat och hamnat nånstans där man inte ska vara när man är tjugonio och briljant som jag fast jag vet inte vad jag skulle vara - i vilket fall: ni fattar poängen. Så jag ber om ursäkt redan nu. Förlåt för att jag inte kan vara bättre. Förlåt.

Ännu en sån där dag men idag går det inte

Ibland har jag mycket ångest. Den sätter sig som en kramande bläckfisk på mitt hjärta och får det att göra ont när jag andas. Det är som att se världen i förstoring - allt det vackra, allt det hemska - men den befinner sig på andra sidan en glasvägg från mig; jag missar allt det fina, jag är inte med och då blir jag både förtvivlad och stressad. Som att jag borde vara på ett annat sätt, borde göra och ha gjort andra val för att slippa stå där, vid sidan om.

Numera vet jag rätt mycket om vad det är som framkallar ångesten och jag kan också se att jag ibland gör det medvetet. Därmed inte sagt att det är helt frivilligt. Det är lite som att vara beroende: att veta exakt vart en viss stig tar en men ändå gå den för att man inte kan låta bli.

Iaf, idag har jag lite ångest och har gått den stora motorvägen med dåliga minnen. Har inte tid dock, ska åka till Stockholm om mindre än fyra timmar och innan dess ska jag tvätta klart, diska, packa och lite annat smått och gott. STRESS med andra ord. Så nu får jag ta och försöka lägga det åt sidan. Andas, andas.

Ännu ett misslyckande

Jaha, ytterligare ett offer för det tabu som råder kring depressioner (och andra offer för psykisk ohälsa):

http://www.dn.se/sport/fotboll/robert-enke-lamnade-avskedsbrev-1.992235

Det är ju lätt att tänka att det här kan bli ett uppvaknande för - i det här fallet tyska - samhället men för Robert Enke och hans familj är det försent. Jag är fullt övertygad om att han skulle vara i livet idag om det inte vore så skambelagt att må dåligt.

Det är lugnare nu. Jag är någorlunda stabil även om minsta vindpust får mig att vackla till lite grann. Inuti råder ett lugn som jag försöker hålla fast vid. Om jag tänker att jag alltid kan avgöra hur jag mår oavsett vad som händer så mår jag bra och kan le lite. Om jag tänker på att jag ska på intervju hos Amnesty om några timmar och vad en framgångsrik sådan kan innebära i form av heltidsarbete i vår, så vänder det sig i magen och jag blir trött. (Hur skulle jag orka? Skulle jag klara av att spela social och peppande hela tiden? När skulle jag återhämta mig? Men om jag tänker att jag inte skulle klara det så kommer skammen och rädslan: jag är en dålig människa och kommer jag aldrig klara av det vanliga människor klarar och varför varför varför orkar jag inte??)

Jag läser Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som handlar om hennes liv som bipolär (typ II) och jag känner igen mig så mycket. Hon har mycket mer ångest än jag och mycket mer dödslängtan, är mycket mer manisk och verkligen aldrig lycklig, så på så sätt är vi olika. Men just det här med att vara så föränderlig i känslorna hela tiden, att inte kunna förklara hur det är eftersom man inte är stabil nog i två dar för att veta vad grundkänslan är, att vara på en gång intellektuellt överlägsen de flesta och samtidigt bete sig som en femåring. Det är väldigt skönt att läsa hennes bok men jag blir också orolig: orolig för hur dåligt hon mår (måste jag också må så dåligt då?), orolig för hur dålig vården är (som hon skriver om precis i dag här), rädd att det trots medicinering aldrig kommer bli bra. Men på det stora hela är det lite som att hitta hem det här med att läsa hennes upplevelser.